Att somna i hans famn varje natt. Hur han kramar mig bakifrån och pussar mig i nacken. Hans leende när jag kommer gående och han sträcker ut armarna så jag kan ta sats, springa och hoppa upp i hans famn. Hur han håller fast mig och viskar att han älskar mig varje gång det känns som att min värld faller samman. Att han dansar med mig i vardagsrummet till Bruce Springsteens Dancing in the Dark trots att han hatar att dansa. Att varje dag få se honom kliva ut naken ur duschen. Att han har lärt sig laga vegetarisk mat åt mig. Hur han skämmer bort mig med middagar och bio. Att han låter mig välja tavlor och gardiner till sovrummet trots att det egentligen blir lite för tjejigt. Han skratt när han tar på sig mina mjukisbyxor och försöker springa ifrån mig i lägenheten. Att få hålla honom i handen och pussa på honom hur mycket som helst och visa hela världen att han är min.

 

Ja, vi bråkar, vi har olika åsikter och vi tjafsar om vem som ska ta hand om disken. Han tycker jag är för stökig och slarvig och jag tycker han är för petig. Han är dålig på att planera och bestämma sig och jag hatar att inte ha någon plan alls. Han har kass både musiksmak och filmsmak. Men jag älskar honom, sådär löjligt mycket, som alla förälskade tjejer. Mitt liv var så mycket kaos och självförstörelse och hat och förvirring och sen kom han, och saker och ting föll sakta på plats. Han är min bästa vän, pojkvän, min trygghet och mitt liv och jag är så otroligt galet lycklig att jag följde med på den där festen för snart två år sen och hittade just honom. Min prins.